Hennes gröna skor var smutsiga. Men på en ganska fint sätt faktiskt. Inte så att man inte såg den gröna färgen, nejnej. Och det var ju det viktigaste. Det gröna. Hon var helt svart idag. Förutom det gröna. Hennes svarta hår, som såg ut som blått i solen, låg utsläppt över hennes axlar. Aldrig att hon hade det uppsatt. Speciellt inte en dag som denna. Hon gick fram till den vita stora kistan och la fram blomman. Det var en röd, alldeles röd ros. Han hade alltid gillat rosor. När dom var små fick han alltid en ros på sin födelsedag av henne. Aldrig någon present, han sa att det räckte med att hon var där. Han var som henne, tystlåten och ledsen. Dom gjorde aldrig något när dom var med varandra. Dom bara satt ner och höll varan i hand. Så hade det varit i alla år. Tills nu. Nu skulle hon aldrig få se honom, eller hålla i hans hand. Han hade också gröna, lite smutsiga skor. På hans stod det skrivet "Kajsa", och på hennes "Alexander". Dom orkade inte med massa löjliga smeknamn. Alex, tillexempel. När någon sa Alex, ignorerade han den bara. Hon gick tillbaks till bänken. Kyrkbänken. Hon satt ensam på en hel sida. På andra sidan satt hela hans familj. Hennes familj ville inte komma. "Vi kände honom knappt!" hade hennes mamma sagt, och fortsatt torkat bordet. Men Kajsa kände honom ju inte heller, okej - hon visste att han var ledsen. Men inte såhär ledsen..Någon hade sett honom. Sett hans sista steg. Hans sista hopp. Hon blev blöt på kinden. När dom var små, hade dom lovat varandra att inte gråta på den andras begravning. Men hon svek sitt löfte. När prästen hade avslutat sitt tal om Den underbara Alexander som tyvärr lämnat oss, sprang hon ut. Hur fan visste prästen hur han var? Dom var inte vänner. Han kunde fan inte komma och säga att han var underbar utan att ens pratat med honom! Hon blev arg, och satte sig ned på gräsmattan, en bit ifrån en grav. Hon visste inte vems grav, hon ville inte veta heller. Hon tittade på gräsmattan. Grönt. Hon såg en liten myra, alldeles ensam. Hon klev på den. Den rörde sig inte. Den låg helt stilla. På det gröna. Undra om myran kände något, när hon trampade? Hon skakade på huvudet. Varför bry sig om en myra, när hennes bästa vän var..borta. Det är väl så man säger? Borta. Gått bort. Gått vart då? Kan man inte bara säga "Han är död.", nänä, man måste säga att han har gått bort. När hon var liten, och hennes farfar hade "gått bort". Då frågade hon hela tiden, varje dag, vart han hade gått. Och skulle han inte komma tillbaks snart? Hon drog upp knäna vid hakan och slöt ögonen. Framför sig såg hon det fräkniga söta ansiktet. Hans fina små läppar. Hon hade kysst dom, en gång. Dom var väl runt tio då, och ville bara prova. Men det var inget mellan dom, dom var bara vänner. Alla trodde att det var något på gång. Men det skulle liksom vara som att..vara ihop med sin bror. Dom var som tvillingar. Lika dant svart hår, lite kortare än till axlarna..Och det där gröna. Dom sminkade sig aldrig heller. Och dom klädde sig lika dant. Svarta, eller färgglada jeans, skjorta eller bandtröja. Hon saknade honom. Vem skulle nu hålla hennes hand? Han tröstade aldrig henne med fåniga ord, som folk gjorde hela tiden. Han höll bara hennes hand. Dom kramades aldrig heller, bara höll varan i hand. Hon tittade ner på sina skor...Alexander, mumlade hon och drog med handen på det fina namnet. Sedan skrek hon. Rakt ut. Inga ord, bara ett högt hemskt ljud. Nu var allt bra borta, det enda som kunde hålla henne vid liv. Vänskapen. Allt var borta. Allt var förstört. Hon skrek igen, och igen. Tills hon hörde hans röst i huvudet. Hans fina röst, som sjöng en fin sång. Han var duktig, det var han verkligen. Hon grät. Hon svek honom, igen.